Min årskrönika, i brist på annat

Det är årets sista dag. Det är årets sista eftermiddag, årets sista snö. Det är årets sista stund. Det är ett farväl. Det är ett välkomnande. Det är en början på något nytt. Det är en fortsättning på livet.

Det har varit ett ovanligt år. Det har varit ett bra år. Det har gått fort och på något sätt ska jag väl ha blivit ett år äldre, men framför allt otaligt många händelser äldre. Man pratar om år, man räknar livet i sådana, men med en av de längsta blogginläggsinledningarna vill jag prata om upplevelserna som rymts i ett enda sådant.

2008 började relativt traditionsenligt med januari och trots att månaden som alltid fruktats som följd av sin obegränsade längd passerade den fasansfullt fort. Det skulle visa sig ha sin bakgrund i ett visst årsbokstillverkande som upptog varje ledig stund. Vi knåpade, slet, planerade, fjäskade, tiggde och åt. Var det något som höll oss levande var det just kakor, middagar, frukt, mackor, glass, godis och annat av ätbart material. Att Årsboken senare drastiskt dog ifrån oss den första april kan inte ens beklagas, för vi var så oerhört ambitiösa att vi gjorde om den och fick den fortsatt bäst.

Tiden rullade på och så även diverse måsten som idag kan avslöjas i att flertalet veckor i min almanacka är oläsliga med mängder av "kom ihåg...", "ring..." och så vidare. Plötsligt var det maj.

Plötsligt var det inte främmande att ha nedräkning till skolans sista dag. En stor klänning skulle vara köpt, en vit klänning skulle vara köpt, mängder av skor skulle vara inhandlade och matchande, en tid för frisyr skulle vara bokad, otaliga skolarbeten skulle helt plötsligt vara inlämnade, redovisade, gjorda, diskuterade och allmänt klara. Årsboken började säljas. Pinocchiostatyn invigdes i Borås, MUF kuppade med en osedvanligt het Monocchio som tyckte skatt var kul, Toblerone gott och blöjor billigt om andra betalar.

Utan någon som helst planering hade vi en studentkick-off med klassen söndagen före skolans sista vecka. Det var den kallaste dagen på länge och när fleecetröja och jacka inte räckte till ersattes det planerade grillandet med ugn och spis i lägenheten med klotter på väggarna.

Sedan försvann tiden. Det var Vett och etikett-dag och på några timmar förväntades vi kunna dansa både vals och något annat som jag kommer ihåg stegen till - men inga namn.

Sedan var det bal. En dag fick Ulricehamn kännas som staden för all glamour. En dag var kullerstenarna en röd matta. En dag var Ulricehamns storgata lång att gå.

Dagarna som följde innehöll studentkamp, studentlunch och vagnpyntande. Sedan kom den. Studentdagen. Vi tog studenten. Det var vår tur att dricka champagne till frukost. Det var vår tur att springa ut ur dörrarna. Det var vår tur att skrika oss hesa när vi åkte runt på flak. Det var vår tur att bli fria.

Vi åkte till Kreta med klassen. Vi gjorde charter till något ytterst kulturellt. Vi hade kul utan uppehåll i en veckas tid.

Jag gjorde förmodligen tidernas sämsta försök till att hålla ett uppkörningsdatum hemligt. Jag tog körkort genom att prata om att den boken jag vanligtvis rekommenderar på jobbet sålt slut. Sedan körde jag en del också, antar jag.

Jag råkade överskatta min förmåga att existera lite väl mycket på midsommar genom att tacka ja till tre olika fester.

Jag började dejta Elin oroväckande mycket under sommarmånaderna, men fick likväl en av motsatt kön till partner under samma tid. Dock är jag konservativ nog att begränsa mig namnmässigt och väljer därför en med samma namn som mig själv - fast i mindre feminim version.

Ansvarstagande blir mitt andra namn och jag jobbar sex dagar i veckan under sommaren med diverse pauser för MUF:ande i sann frihetlig anda.

Jag agerar internationell genom att ta båten till Danmark över en dag även nu i sann konservativ anda namnmässigt. Mitt namn i mindre feminim form, fast annan person. Jättebra koncept om man har svårt för namn.

En måndag kommer och än en gång får jag vara fruktansvärt internationell. Norge ska besökas och lägenhet ska hittas med Therese. På bara några timmar hittar vi vårt penthouse med träningsprogram inkluderat.

Människor börjar flytta, tycker att vår stad är för liten, går vidare.

Vi flyttar. Elin, Therese, Ena och jag flyttar till Oslo och tycker oss känna vuxenpoängen rasa. Ena och jag väljer att ta en månad ledigt till en början för att sedan jobba i ett mycket mer välkänt Oslo. Typ.

Jag får mitt första heltidsjobb. Det är flexibelt och all min uppfattning om att passa tider försvinner. Det är till exempel därför jag inte har börjat göra mig i ordning än trots att jag ska äta middag hos en vän om en halvtimme. Jag träffar Maria, min alldeles egen dalkulla, som på något sätt lyckas vara en exakt lika dålig säljare som mig. Vi blev de svenska jäntorna på jobbet.

Det är ett stort år och nu ska jag fira 2008 och vad det har gjort för mig. Och jag ska fira vad 2009 kommer att ge mig. Framför allt ska jag fira vad jag har fått. För jag har fått vetskap om att mitt liv ska levas och att jag aldrig behöver vara orolig för det, för jag har de bästa vännerna man kan drömma om.

Halvvägs till 40

Jag känner exakt som jag för en månad sedan tyst för mig själv förutspådde att jag skulle känna.

Jag saknar Oslo och kan inte erkänna för mig själv att jag är klar där. Och jag föraktar mig själv varje gång jag börjar fundera över hur fort tiden går nuförtiden.

Det påstås att man kan börja leva efter man tagit studenten, men det är ju nu man har som störst risk att slösa bort sitt liv, låta det gå åt, försvinna.

Idag frös jag på jobbet, precis som i Oslo. Och idag fick jag en komplimang för mitt utseende, precis som i Oslo. Jag fick beröm för mina ögonbryn och fick höra att Gud minsann varit givmild med en del människor. Den var ny. Han var SPI:are.

Det är fånigt. Jag var i Oslo för mindre än en månad sedan och är nostalgisk som om jag talar om min ungdoms dagar på 40-talet. Om jag blir gammal, kommer jag bli den där tanten ingen orkar lyssna på för att jag är fast i det som har varit.

Nu ska jag leva idag.

Älskar du livet? Spill då inte tiden, för den är det stoff som livet är vävt av.

Mer än 278 000 ord

Nu har jag skickat in 278 bilder till framkallning. Tvåhundrasjuttioåtta fotografier från studenten, studentveckan, balen och sommaren. Och som jag har sållat. Nu ska jag köpa fotoalbum.

Dagen inställd på grund av bristande intresse

Typiskt. Mitt humör är inte dåligt, men det är frustrerat. Det är lite irriterat. Det är på hugget med ironiska tvistar, sarkastiska kommentarer och oväntade vändningar.

Man anstränger sig, planerar och lägger ned inte något blod, men lite svett och kanske någon tår, så glöms man bort. Då blir man lite bitter. Med all rätt.

Och för att ge utlopp för humöret tänkte jag att politik i brist på biceps skulle kunna assistera boxningssäck. Så jag läser tidningen för andra gången idag för att se vad som kan få ta emot mina smällar.

Men nej. Den är så opolitisk att vänsterpartisten skriver om nykterhet vid julhelgen. Jag har ingenting att få vara arg över offentligt.

Jag kanske ska måla mig svart runt ögonen och skaffa mig lite skärsår på armarna istället.

Dagen före

Uppenbarligen behöver jag nio timmar arbete om dagen för att hålla mig pigg. Idag har jag jobbat åtta och är jättetrött.

Jag har ett paket kvar att slå in.
Jag har diverse paket att leverera ikväll.
Jag har röda ögon.
Jag har gömt några paket så listigt att jag överlistat mig själv.
Jag har klätt granen och kvoterat in gröna, blå och beige kulor för att kompensera med det röda.
Jag har rivit sönder min att-göra-lista (inte för att den var klar, utan för att dess mål var ouppnåeliga).
Jag har fått en blomma av jobbet.

Snart ska jag agera brunhårig, inte så skäggig, inte så tjock, inte så ho-ho-hoig tomte.

Fler arbetstimmar om dagen

Nio timmars arbetsdag och jag är på topp. Jag kan jobba mer. Jag är hur pigg som helst. Topp.

Visserligen frågade jag en kund om han ville ha en legitimation på paketet istället för en etikett, men det gör inte så mycket. Det var kul.

Jag kanske ska baka. Då får brandmännen lite mer arbete i varje fall. Bara jag visar mig skapas arbetstillfällen. Vinnande koncept om något.

Försöka duger väl på annan plats

Visserligen kanske det inte finns några koppar med texten "Världens bästa kusin", men det är sådan kunskap jag aldrig kommer få visshet i - helt enkelt för att jag aldrig kommer klassas av att ens vara i närheten av att vara världens bästa kusin.

Min yngsta kusin fyllde år häromdagen. Det kom jag på när jag läste tidningen och reagerade över en bild som skulle föreställa honom på födelsedagssidorna. Min första chock kom då jag såg hans flinande ansikte. Den andra kom när jag insåg att han fyllde nio och därmed inte tre som jag varit övertygad om att han varit i de senaste fem åren (vilket också blottats i diverse julklappar som alltid varit barnsäkra och godkända för barn under tre år). Den tredje chocken kom i att det avslöjades att han faktiskt har födelsedag. Jag har alltid varit övertygad om att de inte fyller år på den sidan av släkten.

Det kanske är OK att glömma en födelsedag trots allt. Vid de här tiderna har man ju så mycket att tänka på. Men jag köpte en födelsedagspresent i år. Och i brist på vetskap om vad treåringar i nioårsförklädnad behagar fördriva sin tid med, köpte jag godis.

Igår lämnades den presenten (tillsammans med två andra som jag också missat uppvakta på rätt dag) och för att verkligen belöna min prestation i att vara en god kusin, har ungen inte ätit godis på hela året.

Förutseende

Det är sanslöst. På riktigt. Varje år tänker jag att det gick dåligt föregående år och att jag ska vara förutseende detta år.

Pyttsan. Jag har köpt två julklappar - varav en gavs bort som tidig sådan av någon anledning.

Sofie berättade att hon har köpt alla sina för hon jobbar i helgen och skulle inte hinna annars. Jag jobbar till och med den 23:e och dyrkar cdon.com och andra hemsidor som aldrig förr.

Tandborstar och leasing

Ibland är det här med att bo hemma ett äventyr i sig.

Jag tror att mamma har börjat prenumerera på tandborstar. Tandborstar. Av någon anledning har vi numera otaligt många oanvända sådana hemma och idag fick vi fler. Eller så kanske hon har kommit på tidernas affärsidé. Något i stil med en leasingfirma av tandborstar. Fast hur det överhuvudtaget skulle kunna ses som en affärsidé innan den ens har beprövats har jag svårt att förstå. Vissa saker efterfrågar trots allt inte marknaden, typ sådana saker som använda tandborstar.

Det kan vara så att hon bojkottar sopborstar och tror mer på tandborstars noggrannhet i städningssyfte. Men det faller det också, med tanke på att våra dammråttor ibland misstas för att vara våra hundar.

Eller så tycker hon sig har gjort något kap i att köpa 100 tandborstar och få 20 på köpet.

Jag vet inte.

Att vakna och tro att det är högsommar

I vanliga fall tror jag stenhårt på att vad man själv tror och är inställd på, påverkar utfallet av vad det än gäller. Idag blev jag sviken av mig själv. Det som igår var okänt är idag erkänt som körtelfeber. Varje gång någon föreslagit det har jag helt enkelt sagt "nej, det är lite svullna mandlar bara". Uppenbarligen var det lite mer.

Jag ska ta det lugnt, dricka mycket, vara observant på att inte få väldigt ont i magen för ja, då är levern illa ute. Sedan ska jag gärna ha en tanke på att man kan få lite halsfluss när man tycker sig känna sig bättre från körtelfebern. En månad efter att jag känner mig befriad från det oartiga viruset får jag inte utsätta mig för något fysiskt ansträngande, såsom träning eller liknande. Det är lugnt, tänkte jag mellan andetagen som även i vaket tillstånd låter som snarkningar, träna gör jag ju inte ens i de mest kärnfriska tillstånden. Sedan slog det mig.

Den här månaden kommer inkludera nyårsafton. Jag kommer inte dansa på nyår. Men jag är inte bitter för jag lyssnar på julmusik.

Igår fick mamma en tidig julklapp av mig. Det var den enda jag köpt hittills. I år ska jag satsa på kvalitetsklappar i form av teckningar, pappersflygplan, varor från diverse dygnsöppna bensinmackar och eventuellt något snabblevererat från Internet. Bokia står för resten. Om min kropp vill låta mig jobba det vill säga.

Helt idébefriad

Jag är hemma. Hemflyttad. Men lite smått borta.

För det första har jag öroninflammation. För det andra har jag något mer vars namn jag ska få veta imorgon. För det tredje har jag inte ätit någon fast föda på tre dagar.

För det fjärde har jag tidernas bästa umgängeskrets och det väger upp allt.

Att sjukanmælas eller inte sjukanmælas

Vanligtvis brukar jag avsky nær folk bestæmmer øver mig, nær de uppmanar mig att gøra det ena eller andra och nær de sæger vad de tycker ær bæst før mig.

Det ær mitt liv och om jag inte kan få fatta mina egna beslut blir det inte så mycket liv kvar att leva.

Men så kommer dagar som idag. Jag ær sjuk. Tror jag. Jag satt en timme i soffan i lægenheten før att førsøka komma underfund med om jag skulle sjukanmæla mig idag eller inte. Jag har huvudværk och det svartnar før øgonen lite då och då. Men annars ær det fint. Ær det tillræckligt før att vara sjuk? Jag førsøkte få tag på mamma før att ha någon som skulle ge mig svar om jag var sjuk eller inte. Det ær bisarrt.

Det sjuka i mina sjukdomstillstånd ær att jag alltid misslyckas med mina bedømningar. Vanligtvis åt det hållet att jag går till skolan eller jobbet och senare samma dag faller ihop av lite syrebrist eller andra lustigheter. Likvæl ær jag alltid rædd før att jag ska gøra bedømningarna åt andra hållet. Att jag bara sløsar bort en dag genom att ligga och tycka synd om mig.

Ska jag vara sjuk, vill jag vara så sjuk så jag inte kommer upp ur sængen. Då vet jag hur jag mår. Det ær också smått bisarrt.

Nu har jag gått till biblioteket. Ær jag før frisk før att vara hemma från jobbet då?

Nær jag ringde chefen lyckades jag klæmma in ett "ær det OK?" efter att ha førklarat att jag mådde mindre bra och att jag trodde jag skulle stanna hemma idag.

Och æn en gång ær vardagen bistrare æn någonsin.